Ligger nu i sängen och skriver med en underbar vän.
Hon började skriva med mig nu p.g.a kompisar som aldrig bjuder än på kalas/fest/pyjamasparty.
För just nu sitter en av hennes bästisar hos en kompis på kalas som hon också är bra vän till.
Förstår mig inte riktigt på sånt, kommer nog aldrig göra det heller.

Men så är nog livet.
Har också varit med om det att två av mina vänner blev bjudna till en kompis men inte jag.
Svaret man sedan fick av den personen. *jag fick inte ha mer än tre personer*
Skitsnack! Du är fan 12 år!
Tror inte din mamma säger Max tre pers, snarare ungefär tre pers.
Usch!

Sånt är livet tyvärr. Bara att smälta och gå vidare. Men det låter skumt.

Nu efter typ två veckor ska jag äntligen få sovmorgon. Ååå så gött!

*Sooooovmorgon
*Rida Pontus
*Åka till Sandie
*Hem

Morgondagens korta pass

Jag är med & tävlar om ett lös hår på nellieberntsson.se från www.amberbird.se

Sugen på ett inlägg om skyttet? Lite annorlunda än bara hästar.

Underbar dag!
Red idag Dolly istället för Sandie och det gick super! Hon var jätteduktig, lärde mig mycket idag.
Blev lite mycket bockningar och lite gallop men klarade mig ifrån att ramla av. Funderar på att åka dit och rida imorgon också. Hade velat rida med Josefin. Tack Josefin! Du hjälpte mig idag. Tack ännu en gång.

...att göra så gott jag kan.
Jag kämpar.
Jag tänker på allt tillsammans.
Ska jag vara helt seriös så faller det just nu en tår, kanske två.
Innan har jag aldrig tänkt på vad jag skriver till dig. Men nu gör jag det.
För att det inte ska bli fel.
Du kämpar.. Och jag ser det, du är stark och det ser jag upp till.
Men just nu så antar jag att vi har kommit till den punkten då det blivit en liten knut i det hela.

Förlåt om jag tar det här, men det behövdes. Nu forsar fan tårarna!
Vet inte varför men det mesta känns konstigt. Just för mig. För jag vill inte tappa greppet.

Vissa av er kanske inte fattat vad jag för hos Marie? Men där hjälper jag till och sedan rider jag själv.
Det är en ridskola som håller igång på lördagar.
Varför går du på ridskola? Jopp för Marie och Josefin har hjälpt mig såå mycket och har fortfarande långt kvar.
Tänkte berätta lite om all den värdefulla tid jag har där ;)
Kommer inte ihåg exakta ålder och så men det får gå.

Ungefär när jag börja vet jag inte.
Kanske när jag var sex eller nåt.
Just då gick syrran där och självklart skulle jag också det.
På den tiden fanns det tre grupper.
09:30-11:30
11:30-13:30
13:30-15:30
Antar att det inte funka längre att ha så många gruper. Vi blev ganska få tillslut och dagen blev väldigt lång.

Jag gick i första gruppen från en början, allt rullade på, man lärde sig saker osv.
Tiden gick och jag kom upp en grupp, till grupp 2.
Man kämpade vidare i den nya gruppen något år eller så  och ja. Sen står Marie med den dära krisen.
Antingen var det att jag kunde allt som dom kunde, eller så ar det för många i första. Men kan inte minnas att vi var så många...?
KOM IHÅG jag kommer inte ihåg ålder.
Men i alla fall jag var just nu uppe i grupp 3.
Eftersom jag fortfarande oftast red shettisarna så borde jag vara ungefär 9 år och dom andra 14-16.
Man kände sig ensam, väldigt ensam.
Men jag hade syster.
Ett antal tårar föll ju ibland av att man inte var lika duktig som dom andra.

Jag kan säga att jag ha aldrig haft så många olika hästar som vart mina favoriter.
Dom jag fokuserat mest på är Penny och Sandie.

Men självklart, jag red Ariella, Cindy..

Jag kämpade vidare tillsammans med Penny, vi hoppade mycket tillsammans eftersom det var de vi älskade mest.
Men mycket kontroll fick man ju ha, ingen annan häst fick komma bakom penny, för då kommer en spark eller två.
Penny var ju bara en shettis och jag tyckte inte det var så jätte roligt att rida dressyr då. Volterna bev aldrig bra, jag kunde inte hänga med dom andra när vi galopperade, Penny var ju inte lika snabb.
Då kom Sandie in i bilden.
Kan inte sätta ord om hon var jobbigare eller lugnare än nu.
Marie tyckte jag klarade henne, jag red henne tillsammans med en tjej som hette Helen tror jag. Inte säker.
Jag red Sandie i dressyr och Penny i hoppning.
Men kämpandet fortsatte och tillslut så skulle jag ha Sandie på en hopplektion och det var ingeen vidare. Sandie är ju väldigt förtjust i hoppning. Allt var ganska okej, jag hoppade lite sådär. Men när jag skulle komma på ett hinder så blev allt fel. Hon hoppade av allt för tidigt och jag flyger fram och landar framför sadeln. Fick väldigt ont såklart och fick göra andra saker medans.

Dessa två hästar och Mimmi har hjälpt mig mycket. Men eftersom jag pratar om hästarna på ridskolan så får det bli dom två.
Penny och Sandie har hjälpt mig sjukt mycket!
Dom har gett mig sån stor vilja till saker. Att saker och ting måste hända för att man ska komma vidare.

Penny hjälpte mig mycket med att förstå hur hästar är. Att man ska visa hänsyn och bry sig.
Sandie hjälpte mig sjukt mycket inom ridningen. Det gjorde Penny också men på olika sätt.
Kan själv känna att jag har utvecklats.

Så även ni känner er sämre som jag gjorde p.g.a att alla andra i grupp 3 hade kommit så mycket längre än mig, så sluta inte kämpa.
Allt ger resultat. Behöver inte vara positivt resultat bara resultat.